Boström, Elsa

f. 25.11.1930
d. 14.1.2023

Elsa Boström föddes på Skatudden i Helsingfors och förblev staden trogen livet ut. På både fädernet och mödernet hade hon rötter i Hangö. Där vistades hon alla barndomssomrar, och även som fritidsboende senare i livet. Hon kallade Hangö sitt andra hem. Rottrådarna sträckte sig också till den danske morfaderns födelsestad Slagelse. Österbotten kom tidigt in i hennes liv då hon som evakuerat barn under kriget vistades i Kronoby. Under studie­tiden tillbringade hon flera somrar där och blev förälskad i landskapet. Hon deltog i jordbruksarbete på ett småbruk, bärgade hö, mjölkade kor och skötte hästarna. Ett tag tänkte hon sig till och med en framtid som agronom, men valde att studera litteratur och statslära och blev 1955 fil.kand. vid Helsingfors universitet.

Efter studierna jobbade hon några år på Svenska folkpartiets ungdoms­organisation SU innan hon knöts till Hufvudstadsbladet. Där blev Elsa Boström journalist på heltid, först med socialreportage som specialitet. År 1972 blev hon redaktionssekreterare och 1984–1991 innehade hon posten som tidningens kulturchef.

I olika sammanhang framhöll hon att kulturen ska vara mångdimensio­nerad. Den ska ge identitet men också ifrågasätta det välbekanta och invanda. För en kulturredaktör gällde det att kombinera modet att rasera gränsbommar och samtidigt ha en dos vildvuxenhet och fantasi. För sitt kunniga arbete för finlandssvensk kultur tilldelades hon Svenska folkskolans vänners folk­bildningspris.

Under signaturen Cindy skrev hon i HBL genom åren mängder av kåserier och dagboksverser som rymde varm livsglädje och blick för livet i all dess motsägelsefullhet. Musikaliteten var ett framträdande drag i dagboksverserna, och musiken, både den klassiska och jazzen, är ett viktigt element i de sex diktsamlingar som utkom mellan åren 1981 och 2013. Ett rytmiskt och musikaliskt språk kännetecknar också de tre romaner som publicerades åren 1995–2000. Livet pulserar starkt i dikterna, där kärleken och den sensuella glädjen som spränger alla snäva gränser är bärande teman. Men också hän­given­hetens skörhet och det osäkra i vår tillvaro skrivs fram. En underström av medlidande med alla som farit illa flyter fram: de undanskuffade, de marginali­serade, udda och illa sedda, de som förlorat fotfästet. Vreden över ojämlikheten och orättvisorna i samhället är omisskännlig.

Det förflutna och nuet knyts ihop i dikter där Elsa Boström med varsam hand tecknat minnen av släktingar i barndomslandskapet. Många kvinnors styrka och resurser inspirerade henne men också deras maktlöshet mot världen och de egna känslorna. Det vackraste porträttet är tillägnat modern, som stod för tryggheten under uppväxtåren och hela livet var en kraftkälla för dottern. Ömheten vibrerar i skildringen av ett möte mellan mor och dotter i sjukhusmiljö:

Du är så liten under träden
vintern har varit svår
sjukhuskorridorerna har hållit fram
sina dubbla speglar av lidande
där en sorg alltid vilar i en annan
som älskandes händer
förtrogna trots hudens gränser
Tysta sitter vi
och lyssnar inåt varandra
en koltrast har klarat vintern
Det finns så mycket oförlöst musik
att ännu ta till vara

En säregen diktare med kärlek, glöd och bråddjup i sin själ har lämnat oss, men nya dimensioner väntar ännu på att upptäckas i Elsa Boströms efter­lämnade livsverk.

Vivi-Ann Hakalax