Backström Carita

Cita Backström gjorde en ovanlig och lång karriär som redaktör vid Rundradion/Svenska YLE där hon arbetade från 1966 fram till sin pensionering 2003. Efter det fortsatte hon som frilans. 

Hon inledde sina studier vid Helsingfors universitet med att studera engelska och franska, men hennes huvudämnen blev konsthistoria och estetik. Sin magistersavhandling (1968) gav hon rubriken “The literary Beatle. John Lennon och nonsenstraditionen.” Under studietiden var hon aktiv inom Studentteatern och byggde sig då ett stort kontaktnät inom teatervärlden vilket ledde till att Radioteater kontaktade henne redan 1966. Hon regisserade några hörspel, bland dem, djärvt nog, ett av Samuel Beckett. 

Cita kom till radion vid en tid då den svenska verksamheten växte i volym tack vare en egen svensk kanal där också den så kallade Samhälls- och Kulturredaktionen tog form och dit Cita snart knöts. Man arbetade med ett brett kulturbegrepp och betoningen låg på kulturen som ett samhälleligt fenomen och en samhällelig resurs. Rundradion sågs som en producent av egna kulturprodukter och en mecenat i finländskt kulturliv; den skulle vara en folkbildare i ordets vidaste bemärkelse. I det värvet gällde det att öppna fönstren ut mot världen, släppa in internationella strömningar för att vädra i den finlandssvenska stugan – och i det arbetet engagerades också landets egna författare, konstnärer och akademiker. Ur den myllan växte sedan Kulturredaktionen fram. Med tiden kom betoningen alltmer att ligga på journalistisk bevakning av kulturfältet, av de kulturella uttrycken i sig själva. 

I den här decennier långa utvecklingen var Cita en central agent som på många sätt kom att medverka i utformandet av uppdraget. På hennes initiativ drogs bland annat också musiker och tonsättare med i arbetet. Hennes kollegiala engagemang kom också till uttryck i att hon flitigt lyssnade på sina kollegers program och gav lyhörd, alltid konstruktiv, men aldrig ljum feedback. Och den var relevant för att den var initierad! Hon följde nämligen med i utvecklingen på konstens många områden med samma nyfiket öppna sinne och lärde sig att kunnigt avläsa dem. Man kan säga att hon kände ett ansvar för konsten i allmänhet och fungerade som ett nav i redaktionen, en pålitlig kompass som gav verksamheten styrriktning. 

Cita hade en behaglig radioröst som aldrig kom i vägen för det hon ville säga. Hon hade ett rikt språk, ett gott musiköra, en naturlig fallenhet för dramaturgi och en kreativ fantasi i val av precis rätt musik i stämningsskapande syfte. Hon visste också att rätt mikrofon kan ge fantasieggande akustiska bilder som säger mer än tusen ord. Hantverket var alltså av högsta klass och tjänade såväl för journalistiska inslag som för program med konstnärliga anspråk. Ämnesvalet saknade gränser. 

År 1974 belönades Cita med Statens informationspris för en serie program om arbetets historia som hon gjorde tillsammans med historikern Martti Ahti. Efter det tog hon ett års tjänstledighet och studerade ryska i Moskva och några år senare anmälde hon sitt intresse för att arbeta som rallare vid bygget av den transsibiriska järnvägen. Det blev radioreportage och en reportagebok Tulevaisuuden toppatroikka (1979). Den ryska anknytningen resulterade också i en radiodokumentär, ”ett porträtt av Petersburg” kallat Jag går till Rosorna i denna makalösa park. Den gjordes på både finska och svenska i samarbete med Petteri Salomaa och Anna-Liisa Anttila och representerade Finland i Prix Italia 1981. På 1980-talet engagerade sig Cita i frågan om nedrustning: dokumentären Moln över Söderhavet, om hur fiskare möter atombomben på Mururoa nominerades för Prix Italia och Vapenfabriken i samarbete med Sixten Gustavsson, nominerades för Prix Futura 1983. År 1985 tilldelades hon publicistpriset. 

1988 studerade Cita vid Nordiska Afrika-institutet i Uppsala och efter det återkom den afrikanska kontinenten ständigt i Citas produktion: Nomaden och nomadens bild, på spaning efter en hotad kulturform 1990, nominerades för Prix Italia, medan andra featureprogram förde lyssnaren till Zanzibars färgstarka atmosfär eller gatulivet i Mogadishu. 1992 gästspelade Cita igen på radioteatern då hon dramatiserade och regisserade J.M. Coetzees gåtfulla roman Foe. År 2010 redigerade hon tillsammans med Maj Palmgren boken KulTur i Afrika. 

Cita började som sagt i teatervärlden och imponerade bland annat på Vivica Bandler, som bad henne samarbeta med memoarboken Adressaten okänd (1992). Men volymmässigt tog litteraturen största plats. Cita sökte sig ofta utanför Europas gränser och gjorde författarporträtt av Soyinka, Coetzee och Walcott långt innan de fick Nobelpriset. Hon tog också ansvar för det tyska språkområdet och Centraleuropa och intervjuade Nobelpristagare som Herta Müller, Elfriede Jelinek och Imre Kertész. Samtidigt var den inhemska scenen alltid aktuell i hennes arbete, Tove Jansson och Ulla-Lena Lundberg var författarfavoriterna. Men Citas signum var ett ovanligt brett kulturbegrepp och en vid geografisk blick.

Efter pensioneringen fortsatte Cita med kulturarbete och vidgade till och med sin repertoar. Hon studerade dans vid Teaterhögskolan och recenserade nutidsdans, med särskild uppskattning för Pina Bausch och Tero Saarinen. Hon skrev bokrecensioner för Lysmasken och startade en uppskattad bokcirkel på Arbis.

Cita älskade havet, ju längre utomskärs desto bättre. Drömmen gick i uppfyllelse för tjugo år sedan när Kalvholmen i Korpo blev hennes kära ö.

Hon sörjs närmast av sin man Lasse, sönerna Joel och Nico med familjer samt en stor vänkrets.
Caterina Stenius, kollega