Sahlström, Anna-Lisa

f. 29.11.1942
d. 10.10.2024

Författaren och journalisten Anna-Lisa Sahlström föddes den 29 november 1942 i Vasa. I boken Femtiosex österbottniska författare om sig själva (1990) berättar Anna-Lisa Sahlström att det bästa som hände henne var att hon började som journalist på Vasabladet – hon var den första fast anställda kvinnliga journalisten på tidningen, och arbetade där åren 1962–1984.

Men hon konstaterar också att det kändes minst lika bra att sluta drygt tjugo år senare: ”Jag hade länge märkt att jag var på väg åt ett annat håll än dagsjournalistiken: jag la ner mera jobb på artiklarna än en journalist har tid att göra.”

Det journalistiska greppet och det undersökande arbetssättet var något som Anna-Lisa Sahlström också kom att använda sig av i sitt mångskiftande författarskap. Hon debuterade år 1975 med den dokumentära boken Arbetarstaden. Det var ett litterärt reportage där Sahlström ställde sig på barrikaderna för den utrotningshotade trähusmiljön i de gamla arbetarkvarteren i Vasa, samt för människorna som bodde i de rivningshotade husen i en tid då husen förvandlats ”till markresurs i sjuttiotalets desperatkapitalistiska stadsplaneringsbygge [och] kvarterens värde ligger i möjligheten att utplåna dem.”

Debutboken utkom på det alternativa bokförlaget Skrivor, som grundats år 1975 av Sahlströms livskamrat Gösta Ågren med avsikt att bland annat göra trycktekniska experiment för att framställa så billiga böcker som möjligt.

Vid sidan av journalistarbetet gav Anna-Lisa Sahlström ut ett halvt dussin verk innan hon år 1985 satsade helhjärtat på författarskapet, som kom att omfatta såväl lokalhistoriska som litteraturhistoriska verk, debattböcker och dokumentärromaner samt biografier. Verk som handlade om allt från rätten till fri abort, det romska folket i Finland, Vasa svenska arbetareförening, Nykarleby från år 1834 till nutid och inte minst de rödas verksamhet i Finland och Sovjetunionen under 1900-talets första decennier.

Anna-Lisa Sahlström tecknade också porträtt av författarna Olof Granholm och Erik Ågren samt läraren, butiksföreståndaren och fredsaktivisten Nelly Fågelbärj, och inte minst socialisten Edvard Gylling som innehade en ledande roll på den röda sidan under finska inbördeskriget, och som under åren 1920–35 var ordförande för Karelsk-finska socialistiska sovjetrepublikens folkkommissariat.

Under årens lopp fokuserade Anna-Lisa Sahlström framför allt på arbetarnas och särskilt arbetarkvinnornas förhållanden inom låglöneindustrin i sina verk – bland annat i Fem goda år. Historien om vad de räknat med att ta ur kvinnorna vid banden (1977) där Sahlström skrev om textilarbeterskornas hårda villkor och slitsamma vardag i 1970-talets Österbotten, och i Och visslan skrek. Om tobaksänglarna i Jakobstad (1992) som handlar om tobaksindustrins framväxt i Jakobstad från 1700-talet fram till 1980-talet.

Berättelser om maktlöshet, utsatthet och övergrepp. Men också om gemenskap och sammanhållning, om kämpaglöd och motstånd, uthållighet och seghet.

År 1994 tilldelades Anna-Lisa Sahlström Längmanska kulturfondens Finlandspris som tillfaller finlandssvenska författare, och hon fick Folkets Bildningsförbunds kulturpris år 1997. År 2000 erhöll hon Choraeuspriset av Olof och Siri Granholms stiftelse. Hon beviljades även full konstnärspension på livstid.

I antologin Med ålderns rätt (2010) skrev ett antal finlandssvenska författare och kulturpersonligheter om hur det känns att åldras, bland dem Anna-Lisa Sahlström som reflekterade över sin kommande begravning i en lätt humoristisk text – hon hade bestämt sig för kremering i en enkel kista:

Varken ek, teak eller andra märkvärdiga träslag. Vanliga skivor duger bra. Spånskivor. Fast inte sådana som det finns formaldehyd i. Den är giftig, formaldehyden. Man lär kunna dö av den.

Marit Lindqvist