Segerstam, Leif

f. 2.3.1944
d. 9.10.2024

I sin tegelsten om finländska dirigenter (Otava 2010) skrev musikjournalisten Vesa Sirén att det var lika så bra att nedteckna allt om Leif Segerstam eftersom eftervärlden ändå inte skulle tro att en sådan man någonsin hade existerat.

Han hade absolut gehör och en intern metronom och hade därtill under en sommar på 1980-talet övergått från att vara spänstig atlet till att bli en tungviktare, både lekamligt och mätt i antalet skrivna symfonier. Segerstam var en på alla sätt exceptionell person, innerligt begåvad men också grandios och gränslös i sitt förhållande till sig själv och andra.

Leif Segerstam föddes i Vasa i mars 1944, som tredje barn till föräldrarna Viola och Selim Segerstam. När Leif var tre flyttade familjen till Helsingfors där föräldrarna började som lärare i Vallgårds folkskola, Selim som musiklärare och Viola först som folkskollärare, senare som musiklärare efter Selims död 1963. Ännu inför åttioårsdagen kunde Leif Segerstam erinra sig enskilda minnen från åren i Vasa.

Leif Segerstam fick tidigt rykte om sig att vara något av ett underbarn. Han lärde sig spela flera instrument, och fångades upp av tidens inflytelserika impressarier och dirigenter som Roger Lindberg, Nils-Eric Fougstedt och Tauno Hannikainen. År 1962 debuterade han både som violinist, och segrade i Maj Lind-pianotävlingen. Samtidigt hade han tagit studenten med fem laudatur från Norsen.

Segerstam studerade orkesterdirigering vid Juilliard i New York 1963–1965, och efter att han återvände till Finland utvecklade sig karriären stadigt. Han verkade först som dirigent vid Nationaloperan, därefter från 1968 vid Kungliga Operan i Stockholm. Från början av 1970-talet framåt följde engagemang av olika längd i ledningen för Deutsche Oper, Nationaloperan, Kungliga Operan, ORF-orkestern i Wien, Staatsorchester Rheinland-Pfalz och Danmarks Radios symfoniorkester. 1977–1987 verkade han som chef för Radions symfoniorkester och 1995–2007 som chef för Helsingfors stadsorkester. Sitt sista långvariga engagemang skötte han som chefsdirigent för Åbo filharmoniska orkester 2012–2019.

Som dirigent kunde Segerstam ta sig an vilken musik som helst, men han föreföll trivas allra bäst i den stora tyska symfoniorkesterrepertoaren från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Han älskade att dirigera Richard Strauss och Richard Wagner, Anton Bruckner och Gustav Mahler liksom Jean Sibelius och Carl Nielsen.

Med tanke på med vilken snabbhet tanken löpte, gillade han ofta att dirigera dessa tonsättare i överraskande långsamma tempon, som för att suga på karamellen. I Helsingfors dirigerade han både hela Sibeliuscykler och Wagners hela Ringtetralogi. Med Åbofilharmonikerna gjorde han flera inspelningar av både Sibelius och Brahms verk.

Segerstam blev kanske mest känd som dirigent för att det är den synligaste rollen i musiklivet. Men han gjorde även en betydande insats som pedagog, inte minst som efterträdare till Jorma Panula som professor i orkesterdirigering vid Sibelius-Akademin 1997–2013. Hos dirigenter som Susanna Mälkki, Anna-Maria Helsing, Eva Ollikainen, Santtu-Matias Rouvali, Jan Söderblom, John Storgårds, Pietari Inkinen, Ville Matvejeff och många fler kom han att lämna ett bestående avtryck.

Hans tonsättargärning är därtill unik. Mot bakgrund av med vilken respekt han förhöll sig till den västerländska konstmusikens tradition och historia, är det i någon mån överraskande hur beredvillig han var att kasta i papperskorgen forna tiders idéer om hur musikstycken skrivs. I takt med att han formulerade nya idéer om fripulsativa nu-ögonblick och tonsättaren som tonväljare – som nästan kunde snappa upp signaler från yttre rymden – började också symfonier uppkomma som på löpande band.

Symfonierna tenderade rymmas på ett enda blad, med en uppsättning toner och ungefärlig angiven längd för varje avsnitt. En inte obetydlig del av deras väsen fanns i titlarna, som inte sällan formulerades som egensinniga ordlekar. Den som åtar sig att göra upp en Segerstams verkförteckning med kommentarer kommer att ha mycket att bita i. Vid hans frånfälle närmade sig symfoniernas antal redan fyrahundra.

Segerstam var en superbegåvning, i många avseenden snabb, nyckfull, intuitiv och otålig. Han älskade snabba ryck och hatade sölande. Han kunde också lätt bli vresig när han märkte att omgivningen inte hängde med i hans tempo. För honom var det uppenbart frustrerande att alla i hans närhet inte var lika kvicktänkta.

Segerstam var också i stort sett under hela karriären sin egen sekreterare, chaufför, marknadsförare och agent. Att det här ena mellanskiktet mellan konstnären och arbetsgemenskapen saknades ledde i kombination med hans hämningslösa, aggressiva, ovårdade och genomsexualiserade språkbruk, till att relationerna till flera orkestrar till slut inflammerades. I praktiken var han portad från RSO i tjugo år, och från HSO nästan lika länge.

Segerstam mottog under karriären otaliga priser. 1992 valdes han in i Svenska Kungliga Musikaliska Akademien. Därefter fick han bland annat ta emot Nordiska rådets musikpris, Statens tonkonstpris och Svenska Kulturfondens pris. Flera av hans inspelningar belönades därtill med skivpriser, exempelvis inspelningen av Sibelius Kullervo med Helsingfors stadsorkester som förlänades en gyllene stämgaffel (Diapason d’Or) 2008.

Segerstam blev far till fem barn. Med första hustrun Hannele fick han Pia och Jan, med Minnaleena Jankko fick han Violaelina, Selimoskar och Iirisilona.

Länge upplevde Leif Segerstam att han levde på övertid. Det höga tempot, de många uppdragen och de osunda levnadsvanorna gjorde att han redan inför sjuttioårsdagen fruktade att han inte skulle komma att leva till 71, eftersom sjuttioettan gick till Zentralfriedhof, där Brahms och Beethoven vilade sedan tidigare. Segerstam blev 80 år.

Wilhelm Kvist

Foto: Museiverket. Lauri Kautia 1967