Broman, Bo Magnus

f. 10.2.1935
d. 7.3.2025

En knapp månad efter sin 90-årsdag gick Bo Broman ur tiden. En stor man som hela sitt liv värnade om den lilla människan, både kommunalt som idog kämpe för Liljendal, och som bankman för den enskilda kunden och företagaren.

Bo Magnus Broman föddes som en av fem bröder på hemmanet Brogård i Liljendal, Söderby. Äldsta brodern tog över på gården och Bo begav sig tidigt ut i förvärvslivet. Skolgången blev knapp: efter folkskolan två år i Svenska Köpmannaskolan i Helsingfors, något som senare i livet grämde honom. Men han kompenserade bristen på formell utbildning med en osedvanlig flit. 

Bara 14 år gammal började han vid sidan av skolan arbeta som springpojke på Simolins dotterbolag i Liljendal. Efter avtjänad värnplikt blev han kassör på Stockfors träsliperi i Pyttis, en bana han tidigt bestämde sig för. För långt senare uppgav han att han redan som sexåring visste att han skulle bli bankdirektör. Och så blev det, överraskande snabbt. Bara två år senare hoppade han in som lånekamrer vid Sparbanken i Lovisa och hösten 1958, utnämndes han som 23-åring till direktör för Liljendal sparbank, landets då yngsta bankdirektör. 

Men bara två veckor senare uppgick banken i Sparbanken för Östra Nyland, med Bo Broman som regiondirektör för filialen i Liljendal. Och det var i den rollen han i tre decennier var den viktigaste dynamon för Liljendals utveckling. I början av 1970-talet var det många som talade för en fusion med Pernå, och det ordnades en folkomröstning 1972. Broman förespråkade fortsatt självständighet, och så blev det. Han hade redan före det suttit några perioder i Liljendalfullmäktige och återkom på nytt från 1973, och skulle sedan sitta ytterligare 16 år i fullmäktige, varav två år som styrelseordförande och 14 år som fullmäktigeordförande.  

Det var en tid då mycket gick Liljendals väg, oftast med Bo Broman i förarsätet, både som bankdirektör och beslutsfattare. Otaliga var de projekt och företag han bidrog till. På företagssidan framför allt Inpac och Liljendals Bruk, båda betydande arbetsgivare. Och på den kommunala sidan flera byggprojekt, såsom äldreboenden. Ett av hans skötebarn var FINARBO, FINansiering, ARbetsplatser, BOstäder, med syfte att bibehålla ett befolkningstal på minst 1 400 genom att kontinuerligt skapa nya arbetsplatser och bostäder. Och det lyckades: utvecklingen vände och invånarantalet ökade. 

Att det längre fram inte till alla delar gick vare sig Liljendals eller Bromans väg är en annan historia. Vid decennieskiftet 1980-90 kom de galna åren då de lokala bankmännen medverkade till att dra Sparbanken för Östra Nyland med i den stora bankkraschen. Broman hade redan gått i sjukpension, hösten 1987, men gav senare uttryck för sin bitterhet över att man lät den solventa regionbanken gå förlorad. 

Att Bo Broman bara 52 år gammal av hälsoskäl tvingades pensionerna sig och trappa ner berodde utan tvivel på hans orimliga arbetstakt. ”Jag körde för hårt”, medgav han själv efteråt. För utöver bankjobbet och de kommunala uppdragen hade han ofattbart många förtroendeuppdrag i både interkommunala organ och olika föreningar och organisationer. Han uppgav själv att han varit med i 70 föreningar, och innehaft centrala poster i många av dem. Att räkna upp dem alla går bara inte. Om man ska plocka upp något samfund som stod honom speciellt nära var det Odd Fellow i Lovisa, och dess Loge nr 23 Bastionen. Vi kan om alla hans övriga engagemang konstatera att han var aktiv på snart sagt alla områden i samhället. Det enda han inte deltog i var riksomfattande val, med undantag av några folktingsval på 70-talet och presidentvalet 1981, som elektorskandidat för Jan Magnus Jansson. Och som kuriosa några uppdrag han själv var stolt över: 500 bouppteckningar, cirka 200 generationsskiften och cirka 800 gånger offentligt köpvittne. Sammantaget insatser för vilka han år 1985, då han fyllde 50, förlänades titeln kommunalråd, också det som den yngsta i landet. Av övriga utmärkelser må här nämnas Förtjänstkorset för Finlands Lejons orden, som han erhöll år 2000.   

Inte att undra på att det blev för mycket. Han konstaterar själv i en intervju i samband med pensioneringen 1987 att han varit en arbetsnarkoman. Då han sjukpensionerades fick han order om att ta det lugnare, men att han inte behövde slå helt på bromsarna. Och tur var det, för han förunnades ett långt liv också efter det. Han kunde nu ägna mer tid åt två av sina fritidsintressen: att röja skog och att resa. Det förra i den skog han köpte på 70-talet, och därefter skötte efter bästa förmåga. Och resorna med Inger, som var hans närmaste livskamrat under de 36 sista åren. Och resorna blev många: cirka 90 länder, alla världsdelar och tre gånger jorden runt. 

De många uppdragen gjorde att barnen inte såg så mycket av honom när de var små, men äldsta sonen konstaterar att man ändå alltid kände tryggheten, att pappa alltid hade lösningen. Och att han lyssnade; ”han hade stora öron”. Något jag själv starkt förknippade med Bo, under de trettio år jag hade förmånen att känna honom; Bo ville alltid höra vad som var på gång, framför allt inom staden och den närmaste regionen. Och han lyssnade intensivt. Gav ofta goda råd, men aldrig att han skulle ha tvingat på en sin åsikt. Bo var en gentleman, i alla avseenden.  

Mycket av det han kämpade för har efterhand försvunnit: banken, kommunen, församlingen, folkhögskolan och samkommunen för hälsovården. Men Liljendal fanns alltid kvar, och jag är övertygad om att den anda och de ideal han stod för kommer att leva vidare. 

Thomas Rosenberg
god vän och granne