Österlund, Bruno

f. 6.8.1925
d 23.12.2025

Bruno Österlund hann fylla 100 år en vacker sommardag i augusti, han ville fira sin födelsedag hemma i Ekenäs i sin vackra, vildvuxna trädgård. Hans barn hjälpte till med arrangemangen och alla som ville hade möjlighet att titta in och dela glädjen med honom. Nu efteråt känns det gott att tänka på sommardagen, då många samlades och vi fick njuta i Brunos sällskap. Sådan var Bruno, han tyckte om människor, alla var välkomna. Familjen växte, han hade fem barn, sju barnbarn och femton barnbarnsbarn. Alla var honom mycket kära.

Bruno växte upp i Ekenäs skärgård på Danskog. Då han föddes fanns det två systrar och tre bröder i familjen. Hans mor Eva Irene hade sorgligt nog blivit änka samma vår den 4 maj. Hans far Karl Hjalmar omkom under oklara omständigheter i en drunkningsolycka i samband med en fiskförsäljningsfärd. Torparlivet hade just upphört tack vare torparlagen då tidigare  torpare blev hemmansägare 1922. Familjen hade ett litet jordbruk, sju tunnland stort och allt hö slogs med lie. Grannarna hjälpte till och häst legades från Danskog gård, i synnerhet för vårbruket, höstplöjningen och rågsådden. Bruno har berättat att man fick göra arbetsbyte, ett karadagsverke eller två kvinnodagsverken för en hästdag. På 1940-talet inskaffades en egen häst, en lättnad i jordbruksarbetet och det blev stock- och vedköror på vintern, vilket gav inkomst åt familjen. På 1950-talet köptes en traktor.

Det var också skolgång på den tiden, första året hemma i kammaren, andra året i granngården och sedan tre år i Skåldö folkskola, där han bodde på internat. Vägen till skolan var sju kilometer lång och man tog sig fram till fots och med roddbåt. Vid tolv års ålder började Bruno förvärsarbeta genom att såga till props i hemskogen, han hade bågasåg och yxor som redskap och han hade sällskap av sin två år äldre bror Bengt. Bruno arbetade också som matdräng och fiskedräng innan Vinterkriget började och hans äldre bröder fick inkallelseorder. Bruno fick ta vid där hemma med jordbruk och fiske tillsammans med mor och de tre yngre syskonen, tills han själv blev inkallad 13 oktober 1943, 18 år gammal. Hans äldre bror Bengt hade då stupat vid Svir 18.8.1943. Bruno kommenderades till befästningsverken på Åland - Hammarudda och Signilskär. Efter en sjukdomstid fick han kommendering till Tavastehus. I krigets fotspår skickades han till Hermansö för att reda   upp bränd skog och sedan till Enare träsk i liknande uppdrag. Under fortsättningskriget evakuerades familjen till Slipars i Snappertuna och vidare till Fiskars.

Efter freden och militärtjänstgöringen började livet på nytt. Bruno, som kom till tro i skriftskolan,  blev nu evangelist för en tid innan hemjorden kallade igen och han mötte sin blivande fru Else Löfbacka sommaren 1946. Else var hemma från Purmo i Österbotten och kom för att fira midsommar tillsammans med Brunos syster Etel. Det var kärlek vid första ögonkastet. Med åren ordnades söndagsskola hemma hos Bruno och Else, för alla barn som hade möjlighet att komma och dessutom hölls juniorläger där barn och unga deltog, det var tält och matservering utomhus, samlingar och aktiviteter av olika slag.

Skärgården var rikligt befolkad, alla hade egna yrken som småbrukare, fiskare, byggnadsarbetare och skogsarbetare. Bruno var lantbrevbärare i 30 år vid sidan om småbruket. Han har berättat att då han började 1956 med postförararbetet blev det som en turbåtslinje, då det inte var så vanligt med egna båtar. Han hämtade post från Ekenäs och förde hem posten till alla som bodde i den del av skärgården som hörde till hans arbetsområde. Bruno hade byggt en mindre motorbåt tillsammans med sin bror Birger, båten fick namnet Lill-Tea. Då han blev lantbrevbärare behövdes en större båt, som han köpte 1957, där mjölkkannor hade rum i fören tillsammans med passagerare. Båten fick namnet Tea. Många år senare bytte han båten till en annan modell med täckt kajuta fram, den fick också namnet Tea. På vintern tog han sig fram med sparkstötting, skidor och skridskor, som fästes på stövlarna och cykel om föret tillät. När isen var tillräckligt stark spände Bruno hästen framför släden och så bar det iväg till Ekenäs. Hästen väntade i Våghusparken med ett fång hö medan husbonden hämtade posten. När snöskotern blev vanlig blev postfärden betydligt enklare. Det var viktigt att posten levererades oberoende av väderförhållanden ansåg Bruno. Många minns med nostalgi postresorna med båten Tea, där stora mjölkkannor transporterades till Ekenäs, varifrån de fortsatte till mejeriet. Tomma kannor, ibland med ett paket smör i botten, kom tillbaka på hemvägen. På den tiden sågades stora isblock då isen var som tjockast. Isblocken förvarades i en grop täckt med sågspån. Stora kannor med mjölk kyldes ner med isbitar i en vattenfylld bassäng i källaren. På så sätt hölls mjölken kall ända tills den nådde mejeriet.

Det fanns ingen elektricitet, man använde oljelampor av olika slag såväl i stugan som i ladugården. Telefon saknades också, så när barndomshemmet började brinna fick Bruno ro till grannholmen och ringa efter hjälp. När brandkåren kom sent om sider hade de glömt att ta med brandsprutan. Stugan brann ner, i och med det försvann en stor del dokument och minnen. Som tur var klarade sig det nybyggda huset, där Bruno och Else bodde med sina tre barn, det fjärde var på väg. Farmor fick flytta in i det nya huset och hon fick ett eget litet hem på övre våningen.  Ibland var mor Else tvungen att ta med de fyra små barnen till ladugården på morgonmjölkningen. Där satt de på en bänk med emaljmuggar i händerna medan korna mjölkades. Mina egna minnen från ladugården består också av att sitta på en pall med en mugg varm mjölk och en brödbit. I ladugården fanns då fyra kor, en häst och hönor. Tidigare fanns det förutom någon ko också får och lamm, en gris, hönor och en häst. Det byggdes en ny  ladugård och på gården fanns en bastu. De gamla byggnaderna som fanns då Bruno var ung finns idag bara på gamla fotografier.

Bruno hade förtröstan på Gud och litade på att allt ordnar upp sig. Bruno strävade att se möjligheter och utmaningar i stället för problem. År 1975 avvecklades jordbruket. Else ville återgå till arbetet som hemvårdare, ett kall hon haft som ung, då hon blev Ekenäs första hemsyster innan hon gifte sig och flyttade till Danskog. Bruno följde efter kort därpå och de kunde så småningom flytta in i  det lilla gröna huset, som de köpt då barnen började gå i skola i Ekenäs, efter de första åren i Skåldö folkskola. Bruno fortsatte med sitt arbete som lantbrevbärare tills han blev pensionerad. Han körde båten  Tea till mångas glädje i flera år tills han fyllde 81 år.

Bruno och Else var aktiva i Missionskyrkan och hade många vänner. De gjorde resor till släkt och vänner och en resa ledde till Holland, tulpanernas land. I trädgården prunkade tulpanerna mångfalt ännu förra våren till glädje för alla som passerade gården. Bruno njöt av värme och sol, han satt gärna ute i den stadiga trägungan, ibland la han sig ner med kuddar under huvudet och tog en tupplur. Han älskade alla småfåglar och det fanns ett duvpar som återkom till gården varje sommar. Han pratade dagligen med en kaja, som han blivit vän med. Det var fint att ännu förra sommaren hämta ut kaffebrickan och ha ett gott samtal med Bruno i hans vackra blommande trädgård. Den stora gjutjänsgrytan var tom på vatten, då den spruckit en kall vinter. I den seglade många barkbåtar som Bruno täljt till barnens glädje. Även en groda trivdes i grytan.

Bruno bodde ensam kvar i sitt hem de sista 11 åren av sitt liv. Hans kära Else, som han gifte sig med nyårsdagen 1949, somnade in hemma 20.12.2014 efter en långvarig sjukdomstid. Bruno hade varit Elses närståendevårdare, han ville ta hand om henne in i det sista. Han fortsatte att delta i Församlingens verksamhet för minnessjuka, en grupp han deltog i då Else levde och behövde detta stöd. Vänstugan hörde till de platser han regelbundet besökte så länge han kunde ta sig fram på egen hand. Bruno kände sig inte gammal, han blev bara lite äldre. Han deltog i olika aktiviteter varje vardag, den sjunde dagen vilade han, samtidigt som han lyssnade på TV- och radiogudstjänsterna. Som veteran hade han möjlighet till veteranservice från staten, något han var tacksam över. Tack vare den kunde han förverkliga många aktiviteter. Vi har många att tacka för all hjälp Bruno fått, speciellt de sista åren, då hälsan började svika. Han ville bo hemma och tack vare att han fick den hjälp han behövde var det möjligt att ordna.

Bruno fortsatte att vara aktiv i Missionskyrkan, speciellt i söndagssamlingen. På senare år deltog han varje lördag i kyrkornas gemensamma bön. Han deltog också i rehabiliterande dagverksamhet för äldre varje torsdag, där han trivdes bra tillsammans med de andra  gruppmedlemmarna, liksom i en diskussionsgrupp på distans via en internetuppkoppling. Varje onsdag blev det simhallsbesök, något Bruno hade stor glädje av. Bruno höll sitt minne uppdaterat genom att lösa sudoku och följde med dagsnyheterna i radio, TV och dagstidningarna. Dessutom skrev han dagliga berättelser om det som hände i livet. Bruno fick uppdraget att som 100-åring förestava krigsmannaeden och krigsmannaförsäkran 16.8.2025 i Dragsvik, ett uppdrag han tog på allvar – dessutom var det gott med ärtsoppa. Det var första och enda gången som en 100-åring förestavat krigsmannaeden i Dragsvik, vilket uppskattades storligen.

Bruno var aktiv i Ekenäsnejdens Krigsveteraner rf  som sedermera bytt namn till Traditionsföreningen för krigsveteraner i Västnyland. Bruno var den sista veteranen i Raseborg och då han fyllt 100 år ordnade veteranföreningen en middag på restaurang Knipan, dit vi barn och Brunos barnbarn bjöds in. Det var en fin upplevelse! Bruno fick  ta emot Siikajokikorsets tecken av Brigadkommendören, som var med på festen. Hans tidigare förtjänsttecken var Finlands vita ros ordens medalj av 1:a klass 2016, förtjänsttecknet i silver 2018 och i guld 2021 och Eklövet. Han utnämndes till Krigshistoriska föreningens i Västnyland Hedersveteran  med anledningen av fyllda 100 år.

Ännu den sista veckan deltog Bruno i olika aktiviteter som vanligt, tills han en kväll insjuknade och fördes med ambulans till sjukhuset. Efter dryga tre dygn somnade han in en natt. Nu har Bruno kommit hem! Vi i familjen är tacksamma för alla uppvaktningar, blommor, delade minnen, sånger med mera. Begravningen och minnesstunden var både högtidliga och familjära. Traditionsföreningens för krigsveteraner i Västnyland samt Nylands Brigads uppvaktning gav dagen en extra högtidlig prägel. Kvar är alla ljusa minnen, de följer oss på vandringen genom livet.

Sonja Mattila