Karamzin, Aurora
f. 1.8.1808
d. 13.5.1902
Aurora Karamzin föddes den 1 augusti 1808. Då kejsar Nikolaj I 1830 besökte Finland, utnämndes Aurora Stjernvall till hovfröken hos kejsarinnan Alexandra, och i S:t Petersburgs högsta kretsar blev den unga finländska damen snart allmänt beundrad för sin skönhet och älskvärdhet.
År 1836 ingick hon äktenskap med hovjägmästaren Paul Demidoff, ägare till betydande guldgruvor i Ural. Denne dog dock redan 1840, efterlämnande ung, sörjande änka och sonen Paul. År 1846 ingick Aurora Demidoff nytt äktenskap med överste Andrej Karamzin, som 1854 stupade i striden mot turkarna. Den ende son hon ägde gick även bort före henne. Efter en tid flyttade överstinnan Karamzin till sitt hemland, där hon tillbragte det mesta av de sista tjugo åren. Hon vistades dels på villan Hagasund nära Helsingfors, dels på det vackra Träskända i Esbo socken.
Aurora Karamzin hade vunnit de högsta jordiska fördelar människor vanligen eftersträvar: börd, bildning, rikedom och skönhet. Men hon hade också fått genomgå många prövningar. Utom de smärtor, som djupt berört hennes hjärta, kom ännu förlusten av det vackra hemmet på Träskända, som nedbrann 1888. Många dyrbara minnen, blan annat hela hennes brevsamling från ungdomstiden, gick då förlorade.
Sedan Aurora Karamzin dragit sig undan från det glänsande livet, där hon varit så bemärkt, ägnade hon sig mest åt kärleksrik verksamhet för sina medmänniskor. På hennes initiativ grundlades diakonissanstalten i Helsingfors, på Dahlsvik i Esbo ett hem för tjugo ålderstigna personer och i Tölö en kostanstalt för fattiga. Många var de föreningar som hon understödde. Även var hon en varm vän till folkbildningen. Redan vid sitt första giftermål gav hon till Helsingfors stad betydande summor för främjande av folkbildningsarbetet: 10 000 rubel i bankoassignationer till ett hus för handarbetsskolan för värnlösa flickor, 10 000 rubel för avlönande av dess lärarepersonal, 10 000 rubel till en så kallad växelundervisningsskola för gossar, sedermera ombildad till högre folkskola, samt en fond av 50 000 rubel från vilken räntan skulle utbetalas åt fyra välvitsordade före detta handarbetsskoleelever som ingick äktenskap. Är 1871 vidtogs den förändringen, att varje hemgift skulle utgå med 500 mark, och 1878, att beloppet kunde tilldelas flickor, vilka genomgått lärarinneseminarium eller klanderfritt tjänat tjugo år. På sin egendom Träskända grundlade överstinnan Karamzin en högre folkskola, som hon med särskild värme omfattade. Hon besökte den ofta och hörde gärna undervisningen i densamma. För varje elev hade hon ett vänligt ord och en kärleksfull blick, och de tider då hon ej var på landet ihågkom hon nog ändå dem små med rikliga gåvor.
Den välgörenhet som Aurora Karamzin utövade var storartad och för vårt land enastående. De hjälpsökande, vilka stod utanför hennes dörr, uppgick till flere tiotal varje dag. Lika ofta anlände även en mängd brev, med anhållan om icke små summor. Och Aurora Karamzin bistod alla – ej för att bli berömd och omtalad, utan av den mest varma, oegennyttiga kärlek. Hon kunde icke underlåta att göra gott, då hon visste att någon led nöd; och sann som hon själv var, kunde hon ej tänka att hennes godhet skulle missbrukas. Tyvärr ägde även sådant rum. Men erhöll hon vetskap därom kände hon aldrig någon bitterhet mot den felande. Ett överseende, förlåtande sinne som aldrig tänkte ont, var ett drag i Aurora Karamzins karaktär. Hon var en kvinna med hjärta i detta ords fullaste betydelse. Och detta gjorde henne till den sällsynt upphöjda personlighet som hon var. Hennes kärleksfulla väsen, hennes fina taktfullhet och hennes varma gudsfruktan ingav vördnad och beundran åt envar som stod i beröring med henne.
Stor och stark var hennes tro på Gud och det godas makt, och endast i ljuset av denna tro finner man förklaringen till hennes ädla livsgärning. Oaktat Aurora Karamzins intresse var det mest mångsidiga man kan tänka sig, var det dock en sak som de senaste åren läg hennes hjärta närmast – fosterlandets öden. Hon försummade ej heller att begagna sig av sin höga samhällsställning för att föra vårt lands talan inför dem som har makt. Dagligen uppsände hon även varma böner till Gud för Finlands välgång. I ett brev frän 1899 skriver hon ”Det kännes skönt att upplyfta sina tankar ifrån det sorgliga, som omgifver oss härnere, och skåda upp till den, fran hvilken vi allenast kunna vänta en lycklig förändring i den nuvarande ställningen. Ja, Guds allsmäktiga hand sträcke sig öfver vårt stackars, älskade land; denna bön borde uppstiga ur varje finskt hjärta”
Aurora Karamzin gick bort nittiotre år gammal den 13 maj 1902. Långt och rikt var hennes liv. I högre grad än de flesta hade hon sett lyckans solljus omstråla sig, men hon hade även smakat mången dryck ur sorgens källa. Kanske just allt detta medverkat till att hon blev denna varma, helgjutna personlighet, som hade hjärta för allt och alla, och som kunde försätta sig in i de mest olika mänskliga förhållanden. Hennes godhet, mildhet och ädelhet har gjort henne beundrad och älskad av alla så som ingen annan kvinna i vart land.
Aurora Karamzin är borta, men hennes minne lever ljust, soligt och skönt i slott och koja.
M. L.
Bild: Aurora Karamzin. Porträttkopia av Bruno Hahl 1931 från AJ Perignon 1853. Helsingfors stadsmuseum.