Westergård, Tom

f. 31.12.1935
d. 27.4.2009

Med riksdagens beslut år 1996 beseglades Vasa läns öde. Följande år måste den sista landshövdingen Tom Westergård som sista man på skansen ge upp kampen för att det traditionsrika länet trots allt skulle få bestå.

Måndagen den 27 april 2009 avled Tom Westergård på Mejlans sjukhus i en ålder av 73 år. Han var född i Vasa den 31 december 1935. Hans aktiva och dynamiska liv tog slut redan tidigare. Tom Westergård drog sig helt tillbaka från offentligheten i och med att hans värv som landshövding med byråkratiskt våld tvingades upphöra. Hans stämningar efter avskedet från residenset vid Skolhusgatan kan avläsas i en liten essä i Österbottnisk årsbok: ”Den allomfattande centralmakten i 90-talets regionförvaltningsreform”. Även om Tom Westergård besatt ett gediget journalistiskt kunnande skrev han inte mycket. Han manifesterade sig genom sin personlighet, aktivitet och starka närvaro.

Tom Westergård blev student från Vasa lyceum 1956, men de inledande studierna i juridik gav vid handen att han var en det praktiska värvets man. Han lärde sig av liv och arbete.

Tom Westergård gick in i förvärvslivet med en blygsam post som tullchef i Galtby, Korpo där han övervakade den nystartade Vikinglinjens trafik till Gräddö på svenska sidan sommarhalvåren 1959 och 1960. Han fick grundläggande utbildning vid tullverket och verkade sedan som tulltjänsteman vid tullkammaren i Helsingfors till 1963.

Åren vid tullen var inte förgäves. Tom Westergård kom att utveckla en fin men också skarp människokännedom och en förmåga att klara av besvärliga situationer.

En första yrkesmässig framgång och karriär kom Tom Westergård att uppleva vid Rundradions svenska programsektion dit han kom 1963 för att redan året efter bli redaktionschef vid Aktuelltredaktionen. Den unga redaktionschefen var inte alltid som klippt och skuren för radiobolagets baktunga förvaltning. Han inbjöd sina redaktionsmedlemmar att var för sig ta ett ökat ansvar och stå för hur uppdragen blev utförda. Det betydande steget mot redaktionell demokrati sågs inte av alla med blida ögon. Det är svårt att samtidigt vara kamrat och chef i ett kollektiv som består av ystra journalister. Han vitsordades dock som en duglig chef, som när han ansåg det befogat, kunde visa prov på avsevärd självständighet.

Redaktionschefen stod för en i små redaktionella förhållanden stark utveckling av aktualiteterna. Själv hade han en snabb reaktionsförmåga och utmärkta utförsgåvor. En samtida kollega minns ännu begeistrad hur hans chef med stöd i fyra punkter på en papperslapp kunde improvisera en lång kommentar om premiärminister Kosygins blixtbesök i Finland hösten 1968. ”Alla bitar föll på plats”. Westergårds gamängaktiga profil och humor uppskattades också då den lilla redaktionen höll ihop på fritiden.

Uppdraget först som allmänreporter, sedan politisk journalist och därefter chef gjorde det möjligt att skapa viktiga nätverk. Tom Westergårds meritlista gjorde honom väl ägnad att bli informationschef vid Nordiska ministerrådets sekretariat i Oslo åren 1974–1978, i synnerhet som uppdraget då var vikt för Finland. Han beklädde sin tjänst med en saklig måttfullhet, helt i samklang med den ekonomiska återhållsamhet och retorikbefriade saklighet, som nästan alltför ofta kännetecknar det nordiska samarbetet.

Statsminister Kalevi Sorsa kallade Tom Westergård till statsrådets informationschef år 1978 och han fortsatte under tre presidenter och växlande regeringar fram till 1991. Den långa tjänstgöringsperioden visar att Tom Westergård kunde sköta sin uppgift smidigt, han kunde behålla sina höga chefers förtroende och han fungerade som ett känselspröt med god förankring i den politiska verkligheten. Därtill var hans relationer till media gnisselfria under en ömsesidig uppskattning.

Tom Westergård går till den politiska historien som en av president Mauno Koivistos få, nära medarbetare. Koivisto ansåg ju att han, i motsats till Martti Ahtisaari, inte behövde en spokesman, men han behövde och utnyttjade Tom Westergård, som har kallats ”Mauno Koivistos åskledare” och politiska scout.

Med en bakgrund i media och med avsaknad av akademisk examen, samt inget dagsverke som politisk förtroendevald trots ett par blyga försök, blev Tom Westergård ett sensationellt val till landshövdingsposten i Vasa. I och för sig var utnämningen logisk. Republikens president hade fria händer att utse landshövdingen och tjänsten som regeringens företrädare i länet förutsatte ingen formell kompetens. Utnämningen utgjorde ett bevis på Koivistos uppskattning. 

Kontrasten till juristen och den formbundne företrädaren Mauno Kangasniemi kunde knappast ha varit större. Man har sagt att herrarna företrädde två diametralt motsatta temperament, där Tom Westergård stod för det sprakande. Hans entusiasm för uppdraget var stort och till exempel besökte det nya landshövdingeparet länets alla 54 kommuner. Länsstyrelsens ståndpunkt i energifrågor kunde väcka debatt, men länet drog stor nytta av landshövdingens eminenta nätverk i Helsingfors och kunskaper om statsförvaltningens detaljer. Han var inte blyg att uttala sig.

Tom Westergårds framsynthet tog sig också uttryck i livligt odlade internationella, regionala kontakter. Det kunde gälla Lübeck och delstaten Schleswig-Holstein, Estland eller grannområden i Sovjetunionen/Ryssland. Lägg till detta att residensets dörrar gästfritt stod öppna för besökare och gäster och fram stiger bilden av en man, som gjort en ovanlig karriär med en lycklig period på toppen.

Indragningen av länet drabbade Tom Westergård som en knock-out. Han var ju ingen ämbetsmannatyp utan snarast en tusenkonstnär inom improvisation, visioner och mänskliga kontakter med ett glödande intresse för hembygdens län. Efter en sinekur vid handels- och industriministeriet gick Tom Westergård i pension som en bitter och besviken man. Pensionsåren förmörkades av ohälsa. Den långvariga diabetessjukdomen med svåra komplikationer försvårade vardagslivet alltmer.

På grund av en irriterade psoriasis medverkade Tom Westergård till att Psoriasisförbundet grundades och med honom som ordförande skapades resurser för att denna folksjukdoms organisation fick en stabil ekonomisk och administrativ grund. Förtjänsterna i samhällets tjänst belönades med kommendörskorset av Finlands Vita Ros, hans insats som ordförande i Kvarkenrådet låg sannolikt bakom hans kommendörskors av Svenska Nordstjärnans orden medan president Vigdis Finnbogadottirs officiella besök i Vasa renderade Isländska Falkens orden.

Tom Westergård tillhörde socialdemokratiska partiet, men hans svenskhet var självklar och manifesterades bland annat i medlemskapet i Svenska teaterns styrelse. Han tilldelades Svenska Finlands folktings förtjänstmedalj i brons år 2001. Tom Westergård hade på sin mors sida rötter i Korpo. Han uppförde – med stor händighet – sitt sommarviste vid hamnen i Galtby. En kär sommargranne och sjöuggla döpte stället till Berget Granada. Husbondens plats står nu tom, men hans liv var fyllt till bräddarna.

Ralf Friberg