Ahokainen, Karl-Viktor

f. 16.10.1905
d. 29.12.2002

I en ålder av aktningsvärda 97 år avled Karl-Viktor Ahokainen den 29 december 2002 i Esbo efter en längre tids ohälsa. Han föddes den 16 oktober 1905 i Hel­singfors som son till provisor Viktor Aho­kainen och dennes hustru Johanna Sofia, född Nyberg med släktrötter i Esbo och Kyrkslätt. Som barn flyttade han med fa­miljen till Alberga i Esbo, som sedan skul­le bli hans hembygd livet igenom.

Karl-Viktor Ahokainen var i det ci­vila anställd som lagerexpeditör med transportuppdrag vid Strömberg Ab och Grönbloms maskinaffär, där krävande arbetsuppgifter förutsatte god organi­sationsförmåga och ett kamratligt men samtidigt respektfullt förhållande till ar­betskollegerna.

Skyddskårsverksamheten – allt sedan början av 1920-talet – liksom kampen för fosterlandets frihet under vinter- och fort­sättningskrigen var ett viktigt och djupt engagerande värv för Ahokainen. Som krigare i JR 24 avancerade han till fältvä­bel, en position han bibehöll under efter­krigstidens anställningar inom försvarsmakten, bland annat som byråchef och ut­bildare vid Nylands södra militärdistrikt. Transportarrangemang vid Porkalaområ­dets evakuering hörde till uppgifterna.

Mycket i samhället intresserade K-V. Hit hör insatser i det kommunala li­vet, ett trettioårigt förtroendeskap i det svenska församlingsarbetet, talrika föreningsaktiviteter inom kultur- och idrottssektorn, släktforskning och orädd samhällsdebatt.

Idrott stimulerade alltid K-V. Som en av grundarna till Kilo IF (1948) och som dess första ordförande befrämjade han ett aktivt och mångsidigt idrottsliv i Kilo, hans dåvarande hemby. Orientering skulle  på 1960-talet bli Ahokainens stora sportintresse. Framgången uteblev inte heller och få finländare har väl – i mogen ålder så att säga – förunnats att bli hyllade för sina bedrifter så som han. Tänk att som drygt nittioårig träna regel­bundet och delta i tävlingar! Han blev aldrig själv världsmästare i någon av veteranklasserna, men han segrade ofta över andra som vunnit denna utmärkel­se. En av K-V:s stora medtävlare och motståndare var rikssvensken Bertil Nordenfelt.

K-V hade en genuin känsla för humor. I en intervju i Raumotidningen Länsi-Suomi (30.6.1996) i samband med en orienteringstävling skriver reportern entusiastiskt: ”Med glimten i ögonvrån berättade han (K-V) att sonens kondition är ännu sämre än faderns. Och också han är redan pensionär.” Minsann en ut­omordentlig förebild för våra ungdomar och våra seniorer!

Riksbekant blev Karl-Viktor Ahokai­nen också för sitt eldiga engagemang för att bevara Prästgårdsbacken i Esbo invid bygdens åldriga kyrka. Detsamma gäller likaså den utdragna fejden kring kyrkans renovering, bland annat placeringen av överbefälhavarens dagorder till Finlands mödrar. I detalj har K-V redogjort för de invecklade turerna i denna process i sin bok Kulturhistoria 1993. Ytterst har ju frågan gällt var gränserna går för det som är rättvist och rimligt vid en strukturom­vandling som förr eller senare inträffar i ett samhälle. Ofta i samband med krigiska förvecklingar, men ibland även i skenbart lugn fredstid. Den upprördhet K-V känner inför allt det nya är helt förståelig.

Så som Ulf Johansson framhåller i sin förtjänstfulla nekrolog i Hbl (14.1.-03) ägde K-V också en litterär ådra. Postumt utkom i juni år 2003 diktboken Ad font­em Millenium i Esbo hembygdsförenings regi. Samma organisation gav år 1997 ut Ad fontem Post scriptum och ett år tidi­gare lät K-V på egen bekostnad trycka sin debutsamling Ad fontem. Författaren Ca­rolus Rein, en tid länskonstnär i Nyland, har bland annat yttrat som kommentar till den sistnämnda publikationen: ”Hans tex­ter utgör ju en hälsosam motvikt till allt det mischmasch, som nutilldags så ofta får se dagens ljus. Man skulle tillönska nutidens nordiska ungdom den okuvliga idealism, som talar ur Ahokainens tex­ter.” Och bibliotekarie Fredrik Therman har skrivit: ”Själv blev jag helt betagen i en del strofer där kärleken till naturen känns stark och äkta och rimmen är fyn­digt använda.”

Diktaren själv formulerar sig så här i Ad fontem (1996):

Blommornas doft
och skogarnas prakt
vika så stilla för 
köldens makt

snart skall ock höstens 
ensliga fägring
undfly, o vandrare, dig, 
likt en hägring

Karl-Viktor Ahokainen kunde i sitt långa och händelserika liv inte helt undgå mot­gångar och stundom rentav självförvållade komplikationer. Han gick då i sin ensamhet in i sin kammare för att tala med sin Gud, en vän i nödens stund. Och i det funnit tröst och hjälp. Eller med hans egna ord ur dikten Förskjuten i samlingen Ad fontem Post scriptum:

Vänner i livet, tröst uti motgång –
ömhet skall lindra den bittersta smärta,
ensam på färden,
förskjuten av världen,
finner du balsam och skygd för ditt hjärta.

Karl-Viktor Ahokainen kände djup kär­lek och vördnad för livet, fäderneslandet, hembygden, släkten och familjen. Hans förundran inför tillvarons heliga värden och naturens eviga skönhet var ofta his­nande påtaglig. Hans minne hedras av anhöriga, tal­rika vänner och meningsfränder. En he­dersman och en sanningssökare har gått ur tiden.

Bo Lundell