Carlander-Reuterfelt, Torsten

f. 14.3.1902

d. 16.6.2003

När jag dör… Så brukar de flesta människor uttrycka sig inför det säkra framtidsperspektiv som är vår gemensamma lott. Men brukspatronen, kammarrådet, tonsättaren, filmaren och biodlaren Torsten ”Totti” Carlander-Reuterfelt (född i Helsingfors den 14 mars 1902) tänkte inte i så konventionella banor. Hans reflektioner över det som ska komma inleddes i stället med frasen: ”Om jag dör…” Till slut förvandlades ändå om till när. Den 19 juni 2003 slutade han sina dagar. Då hade han hunnit fylla 101 år, andligt obruten in i det sista.

Man brukar klaga över att vår nivellerade tid inte ger utrymme för det originella. Men den som säger så träffade aldrig Torsten Carlander-Reuterfelt. Han var i alla tänkbara bemärkelser ett original, en sprudlande personlighet som trotsade de försiktighetens normer som ofta styr samspelet mellan individer i vår nordliga del av världen. Hans temperament var i grunden sydländskt, hans aptit på livet enorm. Ingenting var honom främmande och han lät omgivningen veta precis vad han tyckte och tänkte. Kring hans resliga gestalt rådde ett gemytligt buller. När han kom in i ett rum kunde ingen undgå att beröras av ankomsten. I telefon trodde man att hela den imposante ingenjören var på väg genom ledningen. Rösten hade anpassat sig till en volym som bara döva lyssnare kunde undgå. Såg han ett piano satte han sig genast ner och började spela, antingen egna kompositioner eller verk av idolen Jean Sibelius. En minnesbild flimrar förbi: Totti vid pianot i sommarsolen under musikfesten på Simsalö i Sibbo. De uppträdande musikerna har tagit paus, men för den siste entusiasten har livet inga pauser. Lika gärna tog han till violinen och bänkade sig i föreningen Brages stråkorkester, där han hörde till veteranerna. Redan 1945 grundade han Kammarmusiksällskapet i Finland och blev dess självklare ordförande.

”Jag vet ju att jag inte är riktigt klok”, kunde han säga. Och den som inte kände honom trodde kanske att man hade att göra med någon som just fått permission från sluten anstalt. Men i själva verket hade han bara på något mirakulöst sätt lyckats bevara en ursprunglig barnslighet, en nyfikenhet som annars brukar nötas bort av vuxenvärldens krav. Han vågade vara sig själv i alla situationer. Bara hos små barn har jag mött en liknande mottaglighet för livets ständiga under. Följaktligen levde han bortom alla ålderskategorier, hur gammal han än blev var hans sinne yngre än de flestas. Hade Torsten Carlander-Reuterfelt befunnit sig lägre ned på samhällsstegen hade han betecknats som någon sorts oförarglig bydåre. Men nu råkade det sig så att han under sitt yrkesverksamma liv, från 1928 till 1962, var industrichef med makt över ett helt nyländskt brukssamhälle, Mariefors i Tusby. Det familjeägda Mariefors bruk/Kellokosken tehdas var vida känt för sin produktion av mjölkkannor och aluminiumbåtar. Makten över sitt lilla imperium använde han till att på alla sätt stödja de anställda och deras familjer.

Till de mest rörande inslagen på hans 100-årsfest 2002 hörde den uppvaktande deputationen från Mariefors, där järnbruket numera är nedlagt. Jag tror faktiskt att den finlandssvenske brukspatronen älskades av hela sin finskspråkiga arbetarskara. I dagens klimat vore en industriledare av hans humanistiska halt förmodligen en omöjlighet. För eftervärlden lär han främst bli ihågkommen för sina smalfilmer, i flera repriser visade i finlandssvensk teve. Det är helt obetalbara tidsdokument, främst tagna under familjens resor i Europa redan på 1930-talet och med högst personliga kommentarer av filmaren själv, interfolierade av utdrag ur hans favoritoperor. Som helhet blir hans filmproduktion, som donerades till Finlands filmarkiv, den ovanskliga livsglädjens höga visa. Under decennier sammanställde Torsten Carlander-Reuterfelt ett dagbokscollage av egna texter, tidningsklipp och bilder som han kopierade och gladde sin vänkrets med. Det är som att höra honom tala, denna ständiga ström av infall, idéer, minnen. Jag bläddrar i mängden av dagboksblad som han genom åren tillsände mig och fastnar för en livsfilosofisk notering: ”Det finnes ingen död, allt är endast förvandlingar”. Hur var det han sa? ”Om jag dör…”

GUSTAF WIDÉN