Edgren, Harri

Harri Edgren, rektor emeritus, slutade sin jordevandring fridfullt, stilla, den 13 april år 1996.
Han var en entusiast och eldsjäl, som starkt präglat generationer finlandssvenska ungdomar. De samlades, år efter år i nåra tre decennier, i hans hem i Helsingfors och såg dörrar öppnas till konst, musik, litteratur, kultur. Hans föreläsningar var inspirerande, hans iver stor, hans beläsenhet omätlig.
Han formgav Folkets Bildningsförbund och var en av de trägnaste tillskyndarna till det fortfarande aktuella Finlandssvenskt bibliotek. Han valde aldrig att, med pensionärens rätt, slå sig till ro i sin länsstol.
Efter ett livsverk som folkbildare fortsatte han som en av hjärnorna bakom uppslagsverket "Finland", tre stora, tunga band, som inte bara visat sig oumbärliga utan också blir allt mer tummade med åren.
Harri Edgren föddes den 27 juli år 1909 i Sankt Petersburg, där fadern, Robert Edgren, som många andra finländare bedrev affärsverksamhet. Hemmet låg vid Mojka, några hundra meter från Vinterpalatset. Där hörde han i november 1917 kulsprutesmalter och kanonskott, där fick han veta att bolsjevikerna gjort revolution, där kom det första uppbrottet, när Finland fått sin självständighet nyårsaftonen det året. Nioåringen, som nu skulle rota sig på nytt i Viborg, bar ständigt inom sig minnet av revolutionen, av hänförelse, tveklöshet och kraft.
Sexton år ganunal drabbades gymnasisten - högborgerlig i högborgerligt ombonat hem, så har han själv berättat - av verkligheten; insåg vad han tidigare bara sett: ryska revolutionen, Finlands självständighetsblivande, första världskrigets förfärlighet, samtiden och framtiden. Det var år 1925 och på bokhandelsdiskarna låg Hagar Olssons essäsamling "Ny generation". Han låste den och fann, att "fjällen föll från mina ögon och jag fångade en skymt av de stora sammanhangen, de väldiga problemen".
Som ung studerande reste han i Europa, kom till Köln och fann professor Paul Honigsheim, en beundrad lärare, en ledstjärna i livet. I Köln arbetade Harri Edgren på en doktorsavhandling om Romain Rotland. Innan han satte punkt för arbetet ville han träffa Rotland. Professor Honigsbeim hörde sig för och fick i november 1932 veta att författaren reserverat några timmar för studenten. Mötet blev aldrig av. När Adolf Hitler i slutet av januari 1933 övertog makten i Tyskland, flydde Paul Honigsheim via Paris till USA, där han blev professor i Michigan. Harri Edgren kom omsider hem till Viborg där både avhandling och hem brann upp, när vinterkriget började år 1939. Han var inkallad, men deltog dessa år också i motståndsrörelsens arbete. I sitt hem gömde han judiska flyktingar och hjälpte dem vidare till Sverige.
Efter fredsslutet anslöt han sig, så snart det var möjligt, först till folkdemokraterna och senare till Finlands kommunistiska parti. Han arbetade energiskt för det Folkets Bilddingsförbond, som folkdemokrater och socialdemokrater grundade våren 1946, invaldes i den första styrelsen och blev småningom förbundets ansikte, profil och ryggrad. Han reste runt i Svenskflnland, höll föreläsningar, ordnade författarmatinéer och bokutställningar, startade studiecirklar, planerade en arbetarnas akademi, eget bokförlag och egen teater, för människor som inte förts in i kulturetablissemanget.
Hösten 1950 öppnade han och hans hustru Karin Edgren sitt hem för den första stora ungdomskursen i Helsingfors. Kursen blev ett folkuniversitet, där ungdomar varannan vecka samlades vid stora bordet under takkronan för att studera konst, litteratur, musik, historia och språk.
Varje seminarium avslutades med kakor, te och diskussion. Efter ett kvartsekel, våren 1974, hölls den sista kursavslutningen. Den sommaren blev lärofadern pensionär, en pensionär som fortsatte att läsa, resa, lära - bland annat i arbetarinstitutet i Helsingfors. Dessa år intensifierades arbetet på uppslagsverket "Finland", ett arbete, som måste ha varit inspirerande för en människa, som såg människorätten,ten ursprunget, modersmålet, livet, freden som grund och klippa, meningen med vandringen, måhända.
Ett porträtt av Harri Edgren finns tecknat i "Röd lärdom. Folkets Bildningsföbund 1946 - Framtiden", en historia skriven av några berörda, utkommen i år.
Där säger Gösta Ågren, en av ungdomskursdeltagarna, att Harri Edgren var en, i ordets verkliga mening, oförglömlig personlighet; "han var en hjärtegod människa med mycket ömtåligt samvete och jag tror inte, att de politiska skiljelinjema bland människorna fick någon betydelse på ett personligt, på ett mänskligt, plan". Lars D. Eriksson kallar Harri Edgren "en traditionsbärare i klassisk mening. Han ville ge 'folket' bildning på så många av kulturens områden som han var mäktig till... Det viktiga var inte att hans åhörare och elever skulle lära sig att se på världen ur ett vänsterperspektiv, utan att de skulle komma i kontakt med det europeiska och det finlandssvenska kulturarvet. Han ville förmedla den 'stora' traditionen".
Birgitta Boucht meddelar i en dikt, "Fick ofta grälor", att hon har ett arv att förvalta:

Ett vitt bord inköpte jag på 70-talet
i Harri Edgrens efterföljd.
Det var stort och inte särskilt vackert
men vi drömde om det, alla marxistfeminister,
ekosocialister, folkdemokrater och vanliga människor
som ville förändra världen och oss själva.
Vi drömde om att en gång få tala högt och mycket,
springa omkring med vår entusiasm,
inte få oss på näsan,
inte behöva gråta och skämmas.
Bordet finns kvar, dukat med drömmar.

Harri Edgren blev för mången det professor Honigsheim var för honom, en beundrad lärare, en ledstjärna i livet. Harri Edgren tilldelades år 1972 SFV:s Folkbildningsmedalj "för hängiven, uppoffrande verksamhet inom arbetarrörelsens bildningssträvanden och för levandegörandet av litteraturens skönhetsvärden" samt år 1969 Svenska Finlands Folktings förtjänstmedalj såsom erkänsla för hans insats "till fromma för den finlandssvenska folkstammen och den svenska kulturen i Finland". Han var korresponderande medlem av SFV sedan 1982.

Anna-Lisa Sahlström